Foto Lena Dahl

Nu har det gått riktigt lång tid sedan jag skrev, vilket beror på att jag inte mått så bra. Tyvärr är det fortfarande likadant. Orkar inte gå många meter och har upptäckt att jag hoppar över att brygga en kopp kaffe för att det är för jobbigt! Så fort jag rör mig det allra minsta så blir det problem att andas. Och någonstans tror jag att jag kan träna upp mig så jag klarar att röra mig mer utan att behöva kämpa efter luft. Men men, det är lätt att säga men känns svårt att ta tag i.

En del av er kommer kanske ihåg att jag åkte in akut tillsjukhuset i slutet av augusti (tror jag att det var) och att det slutade med hjärtintensiven på DS och när jag åkte därifrån hade jag även fått hjärtmedicin, s k betablockerare. Man påstod att det var Levaxinet som hade blivit för stor dos och det var därför pulsen helt plötsligt hade blivit skyhög. Man halverarade dosen Levaxin och la till hjärtmedicin som jag skulle fortsätta att äta. Jag tyckte redan då att det var konstigt. Hade väl varit bättre att minska dosen Levaxin och ge hjärtmedicin tills man kollade om dosen stämde. Jag har kollat så att dosen nu ligger rätt, men ska kolla upp det igen lite senare. Så nu har jag i ca ett halvår ätit hjärtmedicinen som jag kände att jag mådde dåligt av. De flesta biverkningarna försvann men ett par blev kvar. Dels att mina fötter var som isbitar och att jag började frysa och fick frossa till och från varje dag, dels att jag blev mer deprimerad än tidigare. Efter samtal med läkaren så har jag nu slutat att äta hjärtmedicinen, för precis som jag trodde var den helt onödig när jag fått rätt dos Levaxin. Så nu håller jag koll på pulsen (har en mätare där jag kan se både syre och puls) och än så länge har det inte skjutit i höjden. Den är förhöjd jämfört med när jag äter hjärtmedicin men inte så att det är farligt på något sätt.

Så är mitt liv just nu, men förhoppningsvis ska jag kunna vända på det. Min äldsta dotter har börjat göra matlådor åt mig eftersom jag inte tycker om färdiglagat från Findus och andra. Hon tycker att när hon ändå lagar mat kan hon laga extra så jag också får och det påverkar naturligtvis också hälsan.

Ett led i min "rehabilitering" är att sätta på datorn varje dag och sätta mig och skriva lite mail och annat. Jag har ju hjälpligt kunna sköta sånt tack vare att jag har en iPhone. Ja, vad skulle jag göra utan den kära iPhonen? Är ute på facebook, läser och skriver mail, läser tidningar osv. Så nu vet ni att jag fortfarande är med och att jag ska försöka att skriva lite oftare.

Dagens bild är från byn dit dottern och hennes familj har flyttat. Dom trivs alldeles utmärkt i sitt ca hundra år gamla hus och i en by som har drygt 300 invånare varav många är barnfamiljer.