Sorgligt men ändå inte

Klockan är elva på kvällen och man kan känna en viss svalka! Det här är utsikten från mitt vardagsrum och min balkong där det växer upp nya bostadshus. Om jag inte minns fel är det åtta stycken. Tyvärr kan jag inte använda balkongen som jag vill eftersom det ibland är ett fruktansvärt oväsen från de olika maskinerna. Så jag ser redan fram emot nästa sommar då jag kommer att ha blommor igen och sitta där och njuta av tystnaden.

I måndags ringde jag till biståndshandläggaren på kommunen. Jag inser ju att det inte håller längre det här med städningen. Jag klarar inte av det längre. Mina döttrar har sedan länge sagt att jag ska ansöka om hemtjänste från kommunen, men man vill ju klara sig själv så längre som möjligt. Ärligt talat så har jag har ju fått be om hjälp till och från de senaste åren och någonstans får man ju inse fakta! Lungläkaren sa att jag kunde göra roligare saker än att kämpa med städningen som jag ändå inte klarar! Men nog är det sorgligt att inte kunna fixa så enkla saker själv. Jag ska också ringa till arbetsterapeuten på kommunen för att få en del hjälpmedel jag behöver. Men just nu känner jag att det för tillfället får räcka med att jag ändå tog tag i det här med städningen. Jag kan även få lite extra hjälp när det behövs, t ex slänga soporna eller byta sängkläder. Byta sängkläder var det faktiskt biståndhandläggaren som föreslog och då kom jag naturligtvis ihåg hur mycket jag svär och hur många pauser jag behöver bara för att byta sängkläder! Men allt det här kostar ju naturligtvis en del! Men men, det är väl som äldsta dottern säger när jag gnäller över att jag blir sämre och inte klarar vissa saker längre: det är bara att gilla läget. Och hon har ju rätt, för vad har man att välja på. Man får göra det bästa av situationen. Som t ex att ansöka om hemhjälp! Nu är det bara att hoppas att ansökan blir godkänd också, men hon som var hemma idag sa att hon skulle förorda att jag får hjälp.